Nämen... jag smäller av!

Arvid kräks.

Arvid kräks masssssoooor!!!

Inte roligt när ens 12-veckors bäbis får vinterkräksjuka. Han har inte behållt någonting från kl. 05:00 till kl. 16:00 och än vet jag inte om det han åt då kommer att stanna. Han är trött och slö men som den underbara unge han är så ler han fortfarande åt en och kan skratta till ibland.

Om det finns balans i livet så kommer vårt liv att bli enormt bra framöver!

Mer elände... eller?

Nu fattas bara Dr House.

I måndags konstaterade min ortoped, efter röntgen och MR att det inte finns några mekaniska fel på mina leder (höft och knä).

Fantastiskt! Det bör betyda att jag inte kommer att behöva byta höft och genomgå en massa operationer.

Men vad är det då för fel? Gissningen just nu är att det är någon skum form av reumatism som bara sätter sig på ett par leder och inte liksidigt. Så nu ska jag vidare till reumatologen för utredning.

Under tiden fortsätter knäet att jävlas. I onsdags tömdes jag under narkos (det gjorde så j-la ont redan INNAN tömning den här gången) på 80 ml vätska (rekord) och fick en gipsskena fastlindad på hela baksidan benet för att förhindra att kortisonet som sprutades in försvinner ur leden för tidigt.

Så nu hoppar jag på kryckor men känns ändå lite mer hoppfull. Nu togs mängder med raumatologiska prover och vätska sparades för att kunna ta fler om det behövs. Och snart blir jag nog kallad till reumatologen för undersökning och förhoppningsvis lyckas de hitta vad som är fel.

Oavsett kan det nog bli läge för en operation där de tar bort alla benhinna i knäet för att på så sätt ta bor det som är irriterat. Det kan tydligen ge några besvärsfria år.

Till råga på allt får Simon magsjuka idag. Så nu ligger vi här - en med benet i vädret och en med näsan i Gustavsbergsbussen.. Arvid har inte så roliga föräldrar för tillfället!

Lust och fägring... Hm.

Elin gav mig ett nytt skrivtema men det var så långt ifrån min sinnesstämning den senaste tiden att jag helt enkelt kom av mig med skrivandet.

Lust och fägring är det minsta jag känner nu. Istället känns mitt liv upp och ner och ut och in. Min kropp envisas med att använda mig som slagpåse och utifrån det har jag fått ta beslutet att låna ut min älskade Spirre - vi som gjort så mycket tillsammans! Visst, jag har tillgång till honom när jag vill men...

..om jag inte kan hålla på som förut vill jag inte hålla på alls.

JAG ÄR EN HÄSTTJEJ. JAG ÄR EN HÄSTMÄNNISKA. Jag är så nära man kan komma en kentaur utan att ha fyra ben...

Nu är jag bara människa, innebärande halva mig...

Och det stämmer bokstavligen också - kentauren har mist sina ben. Höger knä och vänster höft ger två ben, ger oändlig värk och smärta, ger störda nätter, ger smärtsamma upplevelser under doktorns ingrepp...

"Alla vet" att förlossningssmärta är bland det värsta man kan uppleva i smärtväg. Så inte undra på att jag hamnade i chock när jag tömde mitt knä senast och det gjorde så ont att JAG skrek och skrek och skrek... JAG skriker inte. JAG skriker ALDRIG av smärta. Men nu gjorde jag det och hamnade i chock. Seriöst - jag hamnade i chock. Varma filtar och hett te fick mig lugn igen men jag var för en kort stund i chock.

Nu är jag i en annan variant av chock - en långvarig men något mer sansad chock där jag dagligen får ta hand om min första tanke på morgonen; "undra när jag ska åka till stallet idag..."

Jag behöver inte åka till stallet. Jag orkar inte fysiskt åka till stallet. Bara att gå ner för trappen på morgonen räcker som övning för hela dagen.

Jag är 80. År, alltså. Var tog 48 år av mitt liv vägen?

Fokusera på det som är bra, fokusera på det jag KAN göra, fokusera positivt, fokusera... Mantrat rullar i mitt huvud varje dag men når aldrig hjärtat.

Jag önskar. Jag önskar att jag aldrig har haft ont, att jag kan göra det jag vill, när jag vill. Att jag och Spirre nästa sommar återigen kan genomföra 8 mil av enormt samarbete i glada vänners sällskap. Men det är slut på det nu....

Lust och fägring? Knappast...