onsdag 14 november 2007

Lust och fägring... Hm.

Elin gav mig ett nytt skrivtema men det var så långt ifrån min sinnesstämning den senaste tiden att jag helt enkelt kom av mig med skrivandet.

Lust och fägring är det minsta jag känner nu. Istället känns mitt liv upp och ner och ut och in. Min kropp envisas med att använda mig som slagpåse och utifrån det har jag fått ta beslutet att låna ut min älskade Spirre - vi som gjort så mycket tillsammans! Visst, jag har tillgång till honom när jag vill men...

..om jag inte kan hålla på som förut vill jag inte hålla på alls.

JAG ÄR EN HÄSTTJEJ. JAG ÄR EN HÄSTMÄNNISKA. Jag är så nära man kan komma en kentaur utan att ha fyra ben...

Nu är jag bara människa, innebärande halva mig...

Och det stämmer bokstavligen också - kentauren har mist sina ben. Höger knä och vänster höft ger två ben, ger oändlig värk och smärta, ger störda nätter, ger smärtsamma upplevelser under doktorns ingrepp...

"Alla vet" att förlossningssmärta är bland det värsta man kan uppleva i smärtväg. Så inte undra på att jag hamnade i chock när jag tömde mitt knä senast och det gjorde så ont att JAG skrek och skrek och skrek... JAG skriker inte. JAG skriker ALDRIG av smärta. Men nu gjorde jag det och hamnade i chock. Seriöst - jag hamnade i chock. Varma filtar och hett te fick mig lugn igen men jag var för en kort stund i chock.

Nu är jag i en annan variant av chock - en långvarig men något mer sansad chock där jag dagligen får ta hand om min första tanke på morgonen; "undra när jag ska åka till stallet idag..."

Jag behöver inte åka till stallet. Jag orkar inte fysiskt åka till stallet. Bara att gå ner för trappen på morgonen räcker som övning för hela dagen.

Jag är 80. År, alltså. Var tog 48 år av mitt liv vägen?

Fokusera på det som är bra, fokusera på det jag KAN göra, fokusera positivt, fokusera... Mantrat rullar i mitt huvud varje dag men når aldrig hjärtat.

Jag önskar. Jag önskar att jag aldrig har haft ont, att jag kan göra det jag vill, när jag vill. Att jag och Spirre nästa sommar återigen kan genomföra 8 mil av enormt samarbete i glada vänners sällskap. Men det är slut på det nu....

Lust och fägring? Knappast...

6 kommentarer:

Bettan sa...

Jag ska komma och krama om dig en dag! Bara för att jag kan! Och med tanke på din hälsa så kan du inte lubba iväg även om du vill det ;) :)

elina sa...

Klassikern: det är bara att bryta ihop och komma igen.
Annars säger jag som bettan.

elina sa...

förresten ny skrivrubrik om du vill: UTsikt från ett torn

MariellsomtarhandomSpirre sa...

Oj, nu vart jag lite ledsen(jag gråter typ). Dels för dåligt samvete då det är jag som du har lånat bort Spirre till, men också för att jag vet så väl vad du går igenom just nu(inte det fysiska, utan det psykiska...) Men ändå är jag så fruktansvärd lycklig att jag får ta hand om din fantastiska häst. Det känns inte så bra att min lycka beror på din olycka. Men jag håppas och tror för dig att du kommer komma starkt tillbaka Camilla!

Camilla sa...

Tack alla underbara, söta, gulliga, rara ni!!

Bettan - :D Nä, jag kan verkligen inte lubba iväg... :D

Elin - det är lite väl mycket bryta ihop nu men jag hör dig.

Och Mariell - DU ska verkligen inte ha dåligt samvete - utan dig visste jag faktiskt inte vad jag skulle göra - antagligen fått låna ut Spirre till någon helt främmande eller i värsta fall sälja honom. Det värmer mitt hjärta att du tyckier att han är fantastisk eftersom han är den bästa hästen i världen för mig! :)

Anonym sa...

Usch, Camilla.. Jag hoppas din tid kommer också då du får må bra och vara frisk utan att ha ont någonstans för en gångs skull!

Kramar från malin..