Jag och Spirre har varit på en tvådagarsclinic med John Moore, känd hästtränare från Colorado, USA. Jag har aldrig tidigare tränat för John, men dock för en av hans elever för typ 12 år sedan (tiden går fort!).
När man tränar för många tränare finns det både för- och nackdelar. Nackdelen är att det uppstår en viss förvirring eftersom de har lite olika system. Samtidigt anser jag att en häst är en häst och bra ridning är alltid bra oavsett gren eller system, men det blir en utmaning för mig att se helheten, mönstren och få ihop det i min egen ridning. Det pågår en ständig monolog i mitt huvud där jag för olika resonemang med mig själv, vänder på varje sak jag lär mig för att se hur den pusselbiten passar in i mitt hästmönster. Jag förstår ju också att olika system, olika metoder, delar av system, delar av metoder kan passa olika hästar och ryttare bättre eller sämre. Eftersom det är individer det handlar om är en individuell ansats det bästa, men samtidigt måste det finnas faktorer som gör att vissa saker är bra, andra är dåliga. Tex vet vi att hästar ska bära tyngd på bakdelen mer än på framdelen när vi rider. Och att hästen ska göra det vi ber den med vilja och mjukhet men samtidigt spänst i sin kropp. Hästen ska tycka att det vi gör är kul, vi ska vara rekreation för den också.
I helgen har jag fått nya pusselbitar. Jag jobbar just nu och säkerligen lång tid framöver med att försöka få in dem i mitt mönster. Jag har tex ridit spinn på ett nytt sätt. Suttit på utsidan istället för insidan, suttit med tyngdpunkten mer framåt än bak på bakfickorna, visat vägen med innerhanden och "pushat" med utsidan (tygel/ben) för att få Spirre att faktiskt röra sig framåt i spinnen och kliva framför med ytterbak. Det fungerade faktiskt riktigt bra, han stod stilla med pivotbenet och la mer vikt på det än tidigare. Kanske är det så just Spirre ska ridas i spinnen? Iaf till en början, för det är ju också så att man måste plocka isär en rörelse och fokusera på det hästen behöver stärka för att kunna göra en rörelse, precis som Per L säger.
Och i helgen har vi verkligen plockat isär. Jag har ända sedan -97,-98 ridit med en tygel i taget, för flera tränare och i flera metoder (NH, Classic Dressage, mm). Vitsen är att engagera olika delar av hästens kropp, en i taget och börja bygga grunden istället för att börjar rida med båda skänklarna och båda tyglarna direkt för att det är det slutresultat man vill ha men då gör man det svårare för sig att faktiskt nå dit. Eftersom både jag och Spirre gjort detta tidigare så var inte övningarna i helgen nya för oss och det gick rätt så bra, men det var väldigt nyttigt att höra Johns system, hur tydligt han visade detta från arbetet i roundpen, via arbete i grimma/rep och sedan upp i sadeln. Samma rörelser, samma krav, samma idé, en röd tråd rakt igenom.
Vad upptäckte vi då? Ja, Spirre har ju alltid haft svårt att samla sig och faktiskt kliva in ordenligt bak. Jag har ju trott att det beror på bristande kunskap hos mig och det är klart att det har med det att göra, men John tror dessutom att det kan bero en hel del på hans svaghet i vänster bak. Vänster bak har alltid varit ett problemområde för Spirre. Stela muskler över rumpan och ibland också ner genom senorna. Spirre var med om ett trauma som tvååring som bland annat skadade delar av höger bak, som dock läkte ut. Troligen skadades även vänster bak då men kanske mer i form av senor och ligament som inte syntes på utsidan. Det gör iaf att han "fuskar" med vänster bak och har direkt svår att kliva inunder sig med den. Omöjligt är det inte men han har i sitt 16-åriga liv lärt sig att spara det där benet.
Så det visade sig att när man börjar ställa lite krav på vändningarna (typ rollbacks nära staketet) så vänder han inte genom att sätta sig på bakdelen och vända runt framdelen. Inte ens när John red honom. Han svänger istället ut rumpan och vänder runt på framdelen. John galopperade honom rätt fort och vände sedan mot staketet vilket överraskade Spirre lite så nästa gång började han att stoppa in baken lite mer under sig. Detta ska jag förstås öva på och öht tyckte John att jag måste sätta lite mer press på honom, att öka svårighetsgraden och begära att han presterar bättre eftersom han kan "allt" i grunden och nu behöver göra det lite bättre.
Han har förstås helt rätt. Men jag har nog inte varit säker på detta utan haft en bild av att min häst lätt blir spänd och att jag måste rida honom lugn, att han inte är nog stark och därför kan jag inte kräva så mycket av honom... Men att pressa honom betyder ju inte att han ska bli skvatt galen utan jag tror att jag måste bli tydligare med pressen när jag verkligen vill något (och då måste jag ju först bestämma mig för vad jag vill, bara det ett helt kapitel...) och när jag fått det vara tydlig med beröm och vilopaus. Tror jag. Jag ska experimentera lite... :)
Jag nämnde inget om fördelen med att rida för olika tränare och jag vet egentligen vad jag ska tycka där. När man bor som vi gör så kan man inte träna för samma tränare varje vecka och gillar man som jag olika grenar (både dressyr och western) så får man ta det som kommer och som man tror är bra och sen försöka plocka in det i sitt mönster. Det var iaf roligt att höra att John var positiv till att blanda dressyr och western för ibland blir jag tokig på mig själv för att jag inte bara kan välja en gren och sen bara träna det.
Förutom den faktiska rid- och hästkunskapen så var clinicen i övrigt mycket trevlig även om jag nog var ovanligt låg eftersom min halsinfektion inte vill ge sig trots penicillin, det är väl inte meningen att man ska vara så aktiv när man äter det. Fint väder, iaf idag, och trevliga, trevliga människor med fina hästar!
