Flyttångest

Arvid har fått eget rum och sover sin första natt i det just nu.

Jag har ångest.

Allvarligt talat så känns det som att han redan har flyttat hemifrån! Jag har stått och tittat ut i vårt stora, tomma sovrum och har... ångest!

Nej, det är inget specifikt mammigt - även Simon har ångest....

Ska det vara så här nu?

Men, det är också skönt att få tillbaka vårt sovrum. Att kunna prata högt, ha lamporna tända, använda strykbord och mangel och sortera in tvätten i garderoberna efter åtta på kvällen. Små saker som jag inte trodde att jag skulle sakna.

Lugnare för Arvid också - inga som kommer och stör honom elva på kvällen eller sju på morgonen... :)

Ja, det blir nog bra. Jag kan ju inte ha honom i livmodern hela hans liv!