reflektion och vägval

I två år har jag haft den här bloggen och under nästan hela den tiden har ni läsare fått rapporter då och då om hur jag mår, framförallt hur jag mår i kroppen.

På grund av min sjukdom har jag i perioder haft väldigt svårt att klara av vardagen och familjen och än mindre arbeta eller ta hand om min häst. Första året var värst - då fick underbara Mariell ta hand om min ögonsten vilket hon gjorde med den äran. Dessutom hade jag stor hjälp av mina kära vänner med allt möjligt. Särskilt tack till Elin, Märeth, Fredde, Elisabeth, Annica och Sören, som förutom närmaste familjen funnits här för mig, Simon och Arvid när det varit som tyngst. Även alla ni andra som inte nämnts ska ha ett stort tack!

Andra året har varit bättre och jag har haft Spirre själv största delen av tiden med god hjälp av Spirrellen och mina vänner. Jag har kunnat jobba och ta hand om familjen. Min förhoppning har hela tiden varit att jag ska bli bättre. Sjukdomen blir aldrig bra men att symptomen skulle bli färre med hjälp av behandlingar. Så är inte fallet. I perioder är jag visserligen mycket bättre, men rätt vad det är och utan förvarning blir jag mycket sämre och ibland i helt nya leder. Det testas nya mediciner hela tiden och ingen vet egentligen vad som ska hända härnäst. Genomsnittligen blir också min vänstra höft stadigt sämre och senaste halvåret har jag haft flera perioder där jag inte kunna rida alls och då jag kan rida gör det ondare och ondare för varje gång.

Förra veckan var vi i Hillsand precis som förra året den här tiden och då blev skillnaden plötsligt väldigt tydlig. Jag kunde jämföra hur bra jag var förra sommaren och hur dålig jag var nu och plötsligt blev jag väldigt, väldigt trött på alltihop och sedan en och en halv vecka har jag inte ridit ett steg och har ingen som helst lust att sätta mig i sadeln igen som det känns nu. Det gör för ont, helt enkelt. Nu har jag också ett skov, eller vad det nu är, så det gör mig akut sämre så antagligen kommer jag att rida igen när jag är bättre men på det stora hela så ser jag åt vilket håll det lutar.

Det kommer knappast som någon överraskning för er att jag därför funderar på min och Spirres gemensamma framtid. Det här har värkts fram under två år, bokstavligen värkts fram. Men nu står jag inför ett vägval och det enda som kan göra att jag kan fortsätta som hittills är att min läkare nästa vecka säger att han kan göra något åt min höft. Kan han inte lova det kommer Spirre att lämnas ut på foder på ett eller annat sätt. Jag har ungefär fyra-fem olika möjliheter vilka mellan sig har en viss turordning. Spirrellen och Mariell står båda högt på listan, kan jag avslöja.

Men ångesten är stor. Hittills har jag kunnat ta en dag i taget och bara skjuta det här framför mig men ibland undrar jag om jag hållit på för länge - jag är trött, mycket trött. Kanske skulle jag ha gett upp för länge sedan och istället kunnat lägga eventuell överbliven energi på att må så bra som möjligt i kroppen istället för att lägga all energi på att må bra i knoppen...

Hästar är en mycket stor del av min identitet och fick jag välja skulle det fortsätta att vara så. Men jag får inte välja för det gör min kropp åt mig. Även om hela jag skriker att det är så jävla orättvist!!! Men det hjälper inte och ju fortare jag kan acceptera läget ju fortare kommer jag att må bättre mentalt. Men det är så jävla orättvist!