vemod

Till och med Simon drabbades av vemod när vi i kväll bar upp i stort sett all hästutrustning jag äger till loftet ovanpå garaget. Kvar i stallet är det som ska följa Spirre till ridskolan och lite borstar och sånt.

När jag smorde läder ikväll drabbades jag plötsligt av en stark känsla som närmast kan liknas vid ångest uppblandad med vemod och besvikelse. Att putsa stiglädren till westernsadeln och önska att jag istället gjorde mig i ordning för kurs eller tävling... Att känna höstluften i näsan och längta efter vilda galopper på lägdorna... usch.

Samtidigt tänker jag på (måste tänka på!) ett liv utan häst. Ett liv med häst är inte alltid så romantiskt och underbart, det vet de flesta hästägare. Mitt i vintern blöt och kall, tidig morgon, sen kväll, tjafs med stallkompisarna när man går varandra på nerverna, alltid tom plånbok, speciellt när hästen är skadad och oron stiger...

Nu träder jag in i ett liv där jag får pengar över, inte behöver offra varenda möjlig sovmorgon på stallet, inte behöver passa tider för utsläpp, insläpp, nattning, mm, mm. Inte måste ut och rida trots dåligt väder, dåligt humör. Inte måste hämta spån i svarta natten.

Allt det där kan vara slitigt nog med en familj därhemma om man är fullt frisk och när man är sjuk är det en kamp mot energilösheten hela tiden.

Men i morgon har jag mitt sista utsläpp, apropå vemod i kubik.