Vi hade inga bra förutsättningar idag. Spirre var mer över tygeln än normalt och jag hade mer ont i höfterna än normalt och det senare kan ju förklara det första.
Men det är ju bra - då fick vi ju verkligen jobba med mina händer och Spirres form när förutsättningarna är som sämst; alla kort ligger på bordet, inga ursäkter finns och det resultat man får är det resultat som är sant, ärligt och riktigt.
Vi jobbade massor av övergångar, både på rakt spår och på volt, blandat med skänkelvikningar på diagonalen med galoppfattning på spåret. Syftet var att få Spirre att ta i med bakbenen (särskilt vänster) och komma fram till bettet själv, så jag fick hålla fram min hand vilket jag tycker att jag blivit mycket bättre på.
Efter att ha ridit massor av öppna så bara lossnade det. Spirre längde halsen, tog ett fint tag i bettet och jag kunde för första gången (?) känna ett äkta, trevligt och accepterande stöd på tygeln som gick att arbeta från utan risk att han skulle släppa det. En sån liten sak som att han tydligt flyttade sitt stöd från höger till vänster tygel första stegen i skänkelvikning till vänster på diagonalen fick mig att få glädjerysningar längs ryggen. Att han frustade massor är ju ett kvitto på att han slappnade av och gillade läget.
Nu ska vi bara försöka minnas den här känslan i evigheter. Som tur är rider jag honom i morgon på lektion medan han fortfarande har det färskt i huvudet och jag kan befästa det ytterligare (bara jag nu inte har glömt till i morgon...).
Glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar