En milstolpe

Spirre och jag har idag debuterat i Medelsvår dressyr. Fatta. Medelsvår dressyr. FATTA!!! :D

Ja, jag vet. Det var klubbtävling, det är egentligen inte medelsvår utan LA:6 (om man nu ska jämföra bakåt i tiden) och vi gjorde inget godkänt resultat. Men vet ni - det skiter jag i. Jag har tävlat medelsvår dressyr!!!

När jag var liten och började med hästar så fanns inte det här ens i min vildaste fantasi. Då sträckte sig min fantasi till att ha en egen häst att lulla i skogen med. När jag många år senare har en egen häst så var dressyr något man red för att det var bra för hästen, jag och Spirre (en arab!) skulle aldrig ha något att göra på en tävling högre än möjligtvis LB. Medelsvår det var något som de riktigt duktiga red. Och på kandar - bara en sån sak.

Nu när jag börjat träna dressyr mer intensivt de senaste åren så har drömmen om medelsvår börjat finnas där (tack för det, Caroline! :)). Men förutsättningarna är annorlunda nu. Nu kan Spirre gå riktigt bra stundtals men jag har för jobbigt med kroppen och hela tiden de senaste fyra åren har det funnits i bakhuvudet att jag snart måste sluta rida, höfterna kommer att lägga av helt och jag kommer öht inte att ta mig upp i sadeln. Så det senaste året har medelsvår blivit en demon, något jag måste få till innan jag måste sluta rida, bara för att ha kunnat säga "jag har ridit medelsvår".

Så händer det nu, då. Plötsligt har jag anmält mig och jag har haft ångest och tvivel i flera veckor - `"vad har vi där att göra? Han kan ju inte ens gå en godkänd LA?". Samtidigt väljer kroppen att bli riktigt förbaskat dålig. Men nu förstår jag att det var det som gjorde att jag aldrig blev nervös, för jag hade noll förväntningar på oss.

Så går vi in och han känns bättre och bättre genom programmet och sista biten kändes underbart bra. Väntar på resultatet och när det kommer - 54,68% - släpper allt. Alla tvivel, spänningen, stressen att få det här gjort, överstökat, ja, allt!

Nu känns allt så lätt, vi har inget vi måste prestera, någon tröskel vi måste över, inget mål vi måste nå. Nu kan jag lugnt fokusera på träningen, fokusera på att förbättra oss där vi är utan att känna att jag måste göra något innan jag inte kan rida längre. Det är SÅ SKÖNT! :)

Jag har en arab som har tävlat medelsvår BÅDE i dressyr och distansritt. Det ni! :)