Vet inte vad det sitter mest i - bettet, mina händer och ridning, eller Spirres träning, men jag har svårt att få honom att eftergivet ta stöd på bettet under längre stunder. Han vill gärna bli lite stum och sega sig uppåt med hals/huvud.
Förutom det gick det hyggligt. Hade redan bestämt mig på förhand att det skulle bli enormt svårt bara att rida in i galopp och göra halt men det fungerade! Och det som antagligen de flesta tycker är svårt funkar lättast för oss (bakdelsvändningarna, skänkelvikningarna och ryggningarna).
Den samlade galoppen är svårast för oss, jag blir lätt stum och rider inte fram ordentligt så Spirre blir kantig i galoppen, särskilt vänster. Så därför började han att svaja i den förvända också, som annars känns så säker nu. Jag får helt enkelt rida på lite mer i galoppen. En annan svårighet är att samla galoppen från både mellan- och ökade galoppen.
Bakdelsvändningarna kändes super, det enda vi måste se upp med är att få stopp i tid, eftersom Spirre tror att vi gör några yviga spinns.... :)
Kändes annars mycket fin och var som en skumgummiboll i nedvarvningen. De på läktaren tyckte att det såg lätt ut - att jag inte gjorde något, och det är ju tur för det kändes verkligen inte så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar