lördag 28 maj 2011

Blähä!

Ja, inte blev det någon dressyrtävling för oss i helgen... #¤%¤%#%"%#%-j-la skitsjukdom som styr min kropp! Har en luftvägsinfektion igen och går på antibiotika för tredje gången på lika många veckor, det är klart rekord. Mellan de två första gick det inte ens en dag och nu gick det 6 dagar mellan nr 2 och 3....

Så jag insåg när jag vaknade halv fem i morse och inte kunde sova mer pga dunkande huvud, hosta och värk i hela kroppen inklusive halsen att det är inte klokt att ens tänka på att åka. Det bästa jag kan göra för kroppen nu är att VILA. Så jag klev upp och skickade avanmälningsmailet 05:20 i morse....

Men fy vad tråkigt det är! Jag hade sett fram emot det här, men den senaste veckan, efter att jag ramlade av på hoppningen så har det varit lite motigt i ena höften och då jag då också blev sjuk så var det liksom droppen.

Har ridit tre pass på Spirre senaste veckan och det har känts sådär. Han tappar takten i galoppen då jag samlar honom eller det blir lite svårt (förvänd på liten båge) och det lär väl till stor del bero på att min vänster höft inte kommer ner i sadeln ordentligt. Sen har han spjärnat emot väl mycket i nacken, särskilt på raka spår och det lär väl sitta i att min hand bli för dragande och stum när jag inte har balansen i bäckenet... Men för övrigt så har han känts stabil och gör ju allt. Skrittdelen med bakdelsvändningarna kändes jättebra och även skänkelvikningarna.

Nåja, det är bara att ta nya tag. Det är en tävling hos Jemtryttarna den 19 juni och där går det en LA:3, kanske vi ska sikta på den istället. Anmälan om en vecka så jag hinner se om det går åt rätt håll med kroppen.

torsdag 19 maj 2011

Posey

Jag har ridit ett antal pass på Posey som jag har haft den här omgången. Första dressyrpasset slutade med kramp i axlar och nacke men nästa pass gick bättre, då var det markarbete. Förra gången var jag sjuk och ikväll var det hoppning.

LÄRDOM: Ska du hoppa så visa även hästen det genom att hålla om med benen!

Alltså det gjorde inte jag eftersom jag var lite off ikväll då jag har haft ett par luftvägsinfektioner på raken med två kurer antibiotika efter varandra och ingen ledmedicin och då har höger knä bestämt sig för att påminna om att det är helt felande så det börjar se ut i storlek som en honungsmelon. Det gjorde att jag liksom inte satte dit järnbenen och redan vid andra hindret så gjorde Posey sitt signum - alltså gjorde en arabian teleport till höger. Själv satt jag kvar till vänster - i luften.

Landade förstås på min felande vänsterhöft, på baksidan. Kändes inte så värst förutom att jag blev arg (och lite rädd vilket jag alltid blir nu när jag slår mig) så jag hoppade upp igen och red klart lektionen. Vet inte om det var fallet eller det faktum att jag vid hoppning av trekombinationen tappade stigbyglarna under ett kaninsprång över oxern, hoppade andra hindret utan stigbyglar och bröt ut och hamnade lite på snedden vid det tredje. Kanske att jag klämde fast mig lite väl med höften då för sen började det att värka.

Hoppade banan och det gick riktigt bra med tanke på förutsättningarna och sen travade jag av och satt av. Gjorde klart med hästen och kände att det inte kändes riktigt bra och åkte sen hem. Nu, med 1,5 Citodon i magen och Voltaren gel runt hela höften, så värker det riktigt ordentligt och jag kan varken utåt- eller inåtrotera det minsta för då känns det som att någon slår av höftleden inuti benet. Inga muskelskador vad jag kan känna utan det lär vara mina ligament som fått sig en rejäl sträckning.

Så soffan är det som gäller resten av kvällen och för första gången på mycket länge åker kryckorna fram. Jag har den här veckan verkligen blivit påmind om den där elaka skitstöveln som bor i min kropp... :/

måndag 16 maj 2011

Programridning

Spirre och Mariell tävlingssäsongen 2008 - min sinnebild för framgång inför kommande tävling.

Har äntligen friskat på mig så igår redan jag igenom LA:4 på klubbens programridning.

Spirre kändes ju så fin efter att jag red träningarna i slutet av april, men sen har jag varit sjuk och vi har gjort annat så han har inte gått någon mer dressyr med mig, vilket kändes för det var rätt svårt att rida fram honom till bettet, trots att jag lånade Blackens tredelade eggbett som han gick så bra på sist.

Jag försökte höra tränarens röst i huvudet, driv fram till en framåtsträckt hand, dra inte i honom och gör övergångar i skolor och sidvärts. Efter en rätt lång framridning så släppte det äntligen något, framförallt i höger galopp där han kändes jättefin. Känns ändå att han har blivit starkare för förutom eftergiftsproblemen så är han stadigare i gångarterna och gör inte en massa andra saker, som att inte stå still i halterna och så.

Så genomridningen gick hyfsat. Vi hade några missar som kan korrigeras (kom inte ihåg vägen direkt i början, fick avbrott i förvända vänstergaloppen och lite annat) samt att det var tur att det hela filmades så jag kunde se mina händer som varken var stilla eller burna! Det är endast i höger galopp de blir stilla, sammanhållna och burna så antagligen försöker jag på något sätt att förmå min häst att sänka huvudet genom att sänka handen.... Blä! Nåja, det blir något att putsa på i två veckor nu, då jag nu har möjlighet att rida honom. Bedömningen av domarduon var att travdelen var fin, särskilt skänkelvikningarna, skritten lite ojämn, vänster galopp lite spänd och höger galopp hyfsat bra. Jag var mest glad över att vi lyckades få en hyfsad vänster galopp efter ryggningen eftersom det varit min stora skräck. Antingen att det blir huvudet rakt upp i vädret eller att den blir på fyra spår...

fredag 13 maj 2011

Hemmabilder på Lizzy

Märkligt nog så har Blogger varit trasigt idag och när det kom igång igen så saknades senaste inlägget så här kommer alla bilder på Lizzy igen.






onsdag 11 maj 2011

Positiva nyheter



Uppenbarligen finns det ett sug efter positiva nyheter, solskenshistorier i Sverige. Sedan Lizzy kom hem har vi varit med i flertalet media och det bara på två dagar... :) Först www.allehanda.se, sen MittNytt, sen TT och via TT både SVT-text (även på förstasidan) och aftonbladet.se. Sen ringde Expressen.se och gjorde en artikel.

Idag har TV4 Mitt, Hemmets veckotidning och webbtidningen thelocal.se ringt. Dessutom var vi med på morgonpasset i P3 i morse som gjorde en rolig grej av hur katter ser ut på bild. Vi ägare ser liksom överlyckliga ut och katten mest sur och likgiltig.. :) Lägger in ytterligare foton från första kontakten i måndags, bilderna är tagna av Sanna på Öbacka djurhem. Där ser man iaf en något gladare katt än på pressbilden. :)

Lizzy var till Fjällveterinären Anna igår och blev genomgången. Otroligt nog är hon frisk som en nötkärna så när på ett par grejer. Hon hade ju en mastodonttova (bild kommer så småningom) på ryggen när hon hittades och de lyckades hon riva av sig och har därför lite vätskeeksem på ryggen. Sen är hon tunn och full med mask i magen men inget som inte en avmaskningskur råder bot på. I övrigt ingenting, ingen öronskabb, inga trasiga klor, inga gamla skador, ingenting! Pälsen som är kvar är mjuk och glansig och det enda jag märker är att hon sover väldigt mycket, även för att vara katt. :)

måndag 9 maj 2011

En solskenshistoria!


Igår morse, vid halv nio ringer min mobiltelefon och personen i andra änden presenterar sig och säger att hon ringer från ett djurhem utan för Kramfors och undrar om jag tappat bort en katt. Eftersom jag klappat Stutz innan jag gick till jobbet så svarade jag förstås nej. Då blir jag upplyst om att de scannat av chippet på den katt de hade där och hon dök upp i registret med mig som ägare och med namnet Thin Lizzy.

För en sekund blev jag helt mållös och hjärnan kändes direkt trög när det försökte fatta. Men, säger jag, hon försvann för tre år sedan, vi trodde hon var död!

Tre år är en lång tid för en katt att vara borta. Det tyckte även djurhemmet. Ingen vet vad hon har gjort de här tre åren och hur hon lyckades resa nästan 20 mil, men hon har iaf varit bland folk för hon är lika tam och social som förut. Nu hade hon dykt på radarn hos polisen som skickade henne till djurhemmet, detta redan innan Påsk. Andra natten lyckades hon ta sig ur sin karantänbur och få upp ett källarfönster och var på rymmen igen.

De fantastiskt underbara och engagerade människorna på Öbacka djurhem gav sig inte där, de letade med ljus och lykta efter Lizzy, de anlitade djurpratare, spåtanter och gud vet allt. Så såg de skymten av henne för några dagar sedan, satte ut en kattfälla och lyckades fånga in henne igen! Hade de inte gjort det hade kanske chansen att få se henne igen försvunnit för alltid trots att det var så nära, så nära...

Chipmärkning är bra. Det är RIKTIGT bra. För hade Lizzy inte haft chippet hade de annonserat lokalt i Kramfors och Härnösand och jag hade aldrig sett annonsen. Åas hade jag redan begravt henne i mitt huvud så även om de annonserat i tidningarna här så hade jag inte ens tänkt på att titta... Men chippet visade klart och tydligt att det är min katt så igår körde jag, Arvid och Annica och hämtade henne!

Första kontakten var helt underbar och också mycket, mycket märkligt. Som att träffa en individ som återuppstått från de döda. Hon var mycket social och då jag tog upp henne i famnen borrade hon in huvudet i min hals och kramade min axel hårt. Jag vågade då inte tro på att hon kände igen mig. I bilen hem var hon mycket lugn, låg mest och vilade. När vi kom hem och öppnade buren i hallen så stegade hon direkt till matkoppen i köket och efter det till lådan (som ju står gömd i pannrummet). Som om hon aldrig varit borta. Då insåg jag att hon kände igen allt, både oss människor, huset och kanske också bilen.

Det enda hon ser ut att försöka komma underfund med det är vem Stutz är. Han föddes bara några veckor innan hon försvann och han kom till oss två månader efter det. De är dock väldigt lugna med varandra. Han är nyfiken, hon lite reserverad och morrar då han kommer nära, men finns det annat som tar hennes uppmärksamhet, som tex mat så får han lukta på henne. Nu, efter första natten, ligger de i varsin del av huset och sover. Lizzy på ryggstödet till soffan precis som förr. Fattas bara att hon ramlar ner och fortsätter att sova där hon landar på sitt ragdollaktiga sätt som hon alltid gjorde förr... :)

Det här är bland det märkligaste och roligaste jag varit med om. Ett stort tack till de engagerade människorna vid Öbacka djurhem och tack till alla er som tagit hand om Lizzy medan hon var på rymmen, vilka ni nu är.

söndag 8 maj 2011

clinic med John Moore

Jag och Spirre har varit på en tvådagarsclinic med John Moore, känd hästtränare från Colorado, USA. Jag har aldrig tidigare tränat för John, men dock för en av hans elever för typ 12 år sedan (tiden går fort!).

När man tränar för många tränare finns det både för- och nackdelar. Nackdelen är att det uppstår en viss förvirring eftersom de har lite olika system. Samtidigt anser jag att en häst är en häst och bra ridning är alltid bra oavsett gren eller system, men det blir en utmaning för mig att se helheten, mönstren och få ihop det i min egen ridning. Det pågår en ständig monolog i mitt huvud där jag för olika resonemang med mig själv, vänder på varje sak jag lär mig för att se hur den pusselbiten passar in i mitt hästmönster. Jag förstår ju också att olika system, olika metoder, delar av system, delar av metoder kan passa olika hästar och ryttare bättre eller sämre. Eftersom det är individer det handlar om är en individuell ansats det bästa, men samtidigt måste det finnas faktorer som gör att vissa saker är bra, andra är dåliga. Tex vet vi att hästar ska bära tyngd på bakdelen mer än på framdelen när vi rider. Och att hästen ska göra det vi ber den med vilja och mjukhet men samtidigt spänst i sin kropp. Hästen ska tycka att det vi gör är kul, vi ska vara rekreation för den också.

I helgen har jag fått nya pusselbitar. Jag jobbar just nu och säkerligen lång tid framöver med att försöka få in dem i mitt mönster. Jag har tex ridit spinn på ett nytt sätt. Suttit på utsidan istället för insidan, suttit med tyngdpunkten mer framåt än bak på bakfickorna, visat vägen med innerhanden och "pushat" med utsidan (tygel/ben) för att få Spirre att faktiskt röra sig framåt i spinnen och kliva framför med ytterbak. Det fungerade faktiskt riktigt bra, han stod stilla med pivotbenet och la mer vikt på det än tidigare. Kanske är det så just Spirre ska ridas i spinnen? Iaf till en början, för det är ju också så att man måste plocka isär en rörelse och fokusera på det hästen behöver stärka för att kunna göra en rörelse, precis som Per L säger.

Och i helgen har vi verkligen plockat isär. Jag har ända sedan -97,-98 ridit med en tygel i taget, för flera tränare och i flera metoder (NH, Classic Dressage, mm). Vitsen är att engagera olika delar av hästens kropp, en i taget och börja bygga grunden istället för att börjar rida med båda skänklarna och båda tyglarna direkt för att det är det slutresultat man vill ha men då gör man det svårare för sig att faktiskt nå dit. Eftersom både jag och Spirre gjort detta tidigare så var inte övningarna i helgen nya för oss och det gick rätt så bra, men det var väldigt nyttigt att höra Johns system, hur tydligt han visade detta från arbetet i roundpen, via arbete i grimma/rep och sedan upp i sadeln. Samma rörelser, samma krav, samma idé, en röd tråd rakt igenom.

Vad upptäckte vi då? Ja, Spirre har ju alltid haft svårt att samla sig och faktiskt kliva in ordenligt bak. Jag har ju trott att det beror på bristande kunskap hos mig och det är klart att det har med det att göra, men John tror dessutom att det kan bero en hel del på hans svaghet i vänster bak. Vänster bak har alltid varit ett problemområde för Spirre. Stela muskler över rumpan och ibland också ner genom senorna. Spirre var med om ett trauma som tvååring som bland annat skadade delar av höger bak, som dock läkte ut. Troligen skadades även vänster bak då men kanske mer i form av senor och ligament som inte syntes på utsidan. Det gör iaf att han "fuskar" med vänster bak och har direkt svår att kliva inunder sig med den. Omöjligt är det inte men han har i sitt 16-åriga liv lärt sig att spara det där benet.

Så det visade sig att när man börjar ställa lite krav på vändningarna (typ rollbacks nära staketet) så vänder han inte genom att sätta sig på bakdelen och vända runt framdelen. Inte ens när John red honom. Han svänger istället ut rumpan och vänder runt på framdelen. John galopperade honom rätt fort och vände sedan mot staketet vilket överraskade Spirre lite så nästa gång började han att stoppa in baken lite mer under sig. Detta ska jag förstås öva på och öht tyckte John att jag måste sätta lite mer press på honom, att öka svårighetsgraden och begära att han presterar bättre eftersom han kan "allt" i grunden och nu behöver göra det lite bättre.

Han har förstås helt rätt. Men jag har nog inte varit säker på detta utan haft en bild av att min häst lätt blir spänd och att jag måste rida honom lugn, att han inte är nog stark och därför kan jag inte kräva så mycket av honom... Men att pressa honom betyder ju inte att han ska bli skvatt galen utan jag tror att jag måste bli tydligare med pressen när jag verkligen vill något (och då måste jag ju först bestämma mig för vad jag vill, bara det ett helt kapitel...) och när jag fått det vara tydlig med beröm och vilopaus. Tror jag. Jag ska experimentera lite... :)

Jag nämnde inget om fördelen med att rida för olika tränare och jag vet egentligen vad jag ska tycka där. När man bor som vi gör så kan man inte träna för samma tränare varje vecka och gillar man som jag olika grenar (både dressyr och western) så får man ta det som kommer och som man tror är bra och sen försöka plocka in det i sitt mönster. Det var iaf roligt att höra att John var positiv till att blanda dressyr och western för ibland blir jag tokig på mig själv för att jag inte bara kan välja en gren och sen bara träna det.

Förutom den faktiska rid- och hästkunskapen så var clinicen i övrigt mycket trevlig även om jag nog var ovanligt låg eftersom min halsinfektion inte vill ge sig trots penicillin, det är väl inte meningen att man ska vara så aktiv när man äter det. Fint väder, iaf idag, och trevliga, trevliga människor med fina hästar!

fredag 6 maj 2011

Fotodump - jag har tömt mobilkameran

Två glada grabbar vid säsongens första skotertur. Roningstjärn 29 december.


Vad ska det bli av den här killen? Pajas? :)


Det är två maskiner, det vet jag, men de här två har verkligen förgyllt vår vinter. 50 mil blev det till slut för mig på min röda, vackra Lynx. Här på Nörderhögen 19 mars.

Arvid hänger med polarna på Dragans is 20 mars.

Årets sista men kanske bästa skoterdag. 3 mil på fjället vid Björkvattnet och norska gränsen i trevligt sällskap och med ett riktigt kanonföre! Glopskoterutseendet beror på att rutan lossnade på vägen upp.

onsdag 4 maj 2011

P-träning

Bilden har inte med inlägget att göra egentligen men det är snart sommar igen och jag tänkte visa min vackra häst tillsammans med vår vackra utsikt och en vacker Mariell som vi saknar! foto: Sofie Marklund

I helgen var det westernträning för Per Larsson. Jag och Spirre var med på två pass och det var en synnerligen givande clinic.

Första passet jobbade vi en del med galoppombytena och då framförallt vänster-höger bytet. Jag har ju upptäckt att ute, i fältsits, går det hur bra som helst. Gjorde några i fältsits på uppvärmningen och märkte då att han bytt fram direkt men var sen bak. Per informerades och sedan red jag några för honom. En sak är förstås att jag sitter som en kratta, det är ju självmarkerande eftersom problemet kommer när jag sätter mig i sadeln. En annan sak är att jag inte har kontroll över min höger hand. Så när jag slutade att titta ner, luta mig fram och hålla fast nya innerbogen så blev det ju riktigt bra! :) Det här passet red jag på sweet-iron tränsbettet med kopparinlägg (tvådelat).

Dag två så ville jag börja förbereda att rida på en hand så jag fick träna en del neckreining (red på stången det här passet). Dels neckreining högt upp/långt fram på halsen för att lära hästen att ställa sig åt rätt håll. Jag lägger på tygeln långt fram och om hästen inte svarar lägger jag till inner skänkel och inner tygel. Efter ett tag fattade Spirre det här i båda hållen och jag behövde bara lägga till tygeln. Tränade sen låg neckreining för att flytta bogen, och det kan vi ju sen förut (indirect rein). Sen serier av de båda (flytta bogen, gå över i andra varvet) och sedan även detta i trav.

Spirre reagerade på den här träningen. I vanliga fall gör min häst liksom det han ska. Men jag känner ju ofta att han inte är riktigt med mig. Svårt att förklara men han är inte engagerad i vad som händer, utan ger mig ofta inte mer än 90 procent i ridningen. Nu blev han väldigt reaktiv - när jag la på vänster neckreining för att ställa höger så ställde han VERKLIGEN höger och nästan tittade på mig. Märktes mycket väl när jag förberedde spinn (de har också blivit bättre).

Sen gick vi över till att rida några galoppombyten och nu satt jag på värsta ferrarin! Jag skulle rida ett höger-vänster byte (det lätta) och svängde in över ridplanen och redan efter ett galoppsprång så bytte Spirre och jag var inte ens beredd. Bytet var jättebra men jag säger som det var, att jag inte alls var med och inte alls tänkte byta där. Då säger Per - "men jag såg att du flyttade din högra höft". Ajdå. Snacka om att jag hade fullt upp med att SITTA STILL resten av passet... ;)

Bytena blev lite bättre, antagligen också av neckreiningträningen, då han fick flytta bogar en hel del och bli mjukare genom hela kroppen. Sen måste jag ju titta upp och släppa höger tygel. Titta upp och släppa höger tygel. Titta upp och släppa höger tygel. Titta upp och släppa...