Idag satt jag i baksätet i bilen och väntade på att Simon skulle in och handla på Konsum.
Jag satt där och tittade på alla de människor som gick hit och dit och ut och in. Folk som stod och skrattade och pratade, mamman med två barn hängandes på kundvagnen men hon med ett stort leende och ändå tid över till att byta några ord med glada vänner som hon mötte, barnen som skrek och knuffades, folk som bar tunga kassar med stora kliv mot bilen....
Hur får man energi till det? Det känns som om jag aldrig levt i den världen, som om jag aldrig haft energi till något av det där...
Jag tycker det var nog jobbigt att klä på mig, kliva in i bilen och sitta där.
Mitt ena lår är 3 cm mindre i omkrets än det andra låret och det bara en decimeter ovanför knäet...
Jag håller på att förtvina - både fysiskt och psykiskt.
7 kommentarer:
Hmmm, nu gör jag ett försök att muntra upp, eller gaska upp dig;) Min tolkning är att ditt största problem är att du alltid haft energi till att varje dag göra det alla andra inte skulle ha orkat en enda dag, så när du fått energi som oss vanliga dödliga (förutom vissa extremexeplar) blir det jobbigt;)
Ungefär där jag är....oops;)
Men för jösses människa, gläd dig åt det du orkar och som gör dig glad i vardagen! Kan inte undgå att bli lite avundsjuk åt så enkla saker som att äta lunch ute i solen med sonen;) Min son är inte längre road av sånt... Men det är sådana saker som iallafall jag kan glädjas åt i allt övrigt negativt man automatiskt gräver ned sig i...
Du har säkert alldeles rätt och jag försöker att glädjas åt det lilla, men jag blir så less när jag lyckas stoppa näsan över ytan och så trycks den ner igen...
Tack för att du försökte uppmuntra! :)
Jag håller med Kamilla om att du haft energi för 7 tidigare och då blir det jobbigt när man inte orkar längre. Det har tagit mig år och jag är inte på långa vägar där att jag kan coola ner mig istället för att bara stressa runt och vara oumbärlig. Mitt hjärta slår i 300 så fort jag blir stressad numer så vi måste försöka glädjas åt det vi har...men det är inte lätt när man vill så mycket.
Kram Anne-Lie
Fast... jag tror inte ni riktigt anar hur j-la illa det är.
En vanlig dag för mig ser ut så här och har gjort så i evigheter:
Kliver upp vid 10-11, tittar på mitt otvättade hår, ger upp, hasar mig nerför trappen, tittar på när Simon ger Arvid lunch, äter litegrann själv, sitter på golvet en stund medan Arvid leker, ligger i soffan resten av eftermiddagen, äter lite middag, ligger i soffan framför TV:n till 11-12 på natten, hasar mig uppför trappen och lägger mig.
Vissa dagar är det lite bättre, då orkar jag gå ut med Arvid i trädgården i typ en halvtimme.
Riktigt extrema dagar (mycket få) kan jag med värktabletter och envist humör åka på dressyrtävling halva dagen. Efteråt är jag däckad 1-2 dagar, men det är alltid värt det - att få känna sig som förut en liten stund.
Det spelar ingen roll om jag har haft energi för 7 förut, nu har jag inte energi för en sjundedels person ens... :(
Men det är då som det är så viktigt att ta vara på det roliga, de glada stunderna, och sen när det blir tungt så får man inte grubbla ihjäl sig på det, utan istället tänka på det roliga som varit och glädja sig för det som är runt omkring sig, glädja sig för- och planera för det roliga som ska göras när det är en bättre dag. Det är grubblandet som psykar oss.
Du har alldeles rätt. Jag önskar i julklapp en knapp för att stänga av grubblet. Var köper man en sån?
Vette tusan.. Jag fick en grubbelgubbe av mina ridelever när jag slutade på ridskolan. Man skulle hålla den i handen medan man tänkte på det man grubblade över, sen skulle man ställe ifrån sig grubbelgubben på hans grubbelplats så skulle han grubbla åt mig.. Så stod det på lappen som följde med. Jag har faktiskt provat det, men till min besvikelse funkade det inte..
Skicka en kommentar