En solskenshistoria!

Igår morse, vid halv nio ringer min mobiltelefon och personen i andra änden presenterar sig och säger att hon ringer från ett djurhem utan för Kramfors och undrar om jag tappat bort en katt. Eftersom jag klappat Stutz innan jag gick till jobbet så svarade jag förstås nej. Då blir jag upplyst om att de scannat av chippet på den katt de hade där och hon dök upp i registret med mig som ägare och med namnet Thin Lizzy.

För en sekund blev jag helt mållös och hjärnan kändes direkt trög när det försökte fatta. Men, säger jag, hon försvann för tre år sedan, vi trodde hon var död!

Tre år är en lång tid för en katt att vara borta. Det tyckte även djurhemmet. Ingen vet vad hon har gjort de här tre åren och hur hon lyckades resa nästan 20 mil, men hon har iaf varit bland folk för hon är lika tam och social som förut. Nu hade hon dykt på radarn hos polisen som skickade henne till djurhemmet, detta redan innan Påsk. Andra natten lyckades hon ta sig ur sin karantänbur och få upp ett källarfönster och var på rymmen igen.

De fantastiskt underbara och engagerade människorna på Öbacka djurhem gav sig inte där, de letade med ljus och lykta efter Lizzy, de anlitade djurpratare, spåtanter och gud vet allt. Så såg de skymten av henne för några dagar sedan, satte ut en kattfälla och lyckades fånga in henne igen! Hade de inte gjort det hade kanske chansen att få se henne igen försvunnit för alltid trots att det var så nära, så nära...

Chipmärkning är bra. Det är RIKTIGT bra. För hade Lizzy inte haft chippet hade de annonserat lokalt i Kramfors och Härnösand och jag hade aldrig sett annonsen. Åas hade jag redan begravt henne i mitt huvud så även om de annonserat i tidningarna här så hade jag inte ens tänkt på att titta... Men chippet visade klart och tydligt att det är min katt så igår körde jag, Arvid och Annica och hämtade henne!

Första kontakten var helt underbar och också mycket, mycket märkligt. Som att träffa en individ som återuppstått från de döda. Hon var mycket social och då jag tog upp henne i famnen borrade hon in huvudet i min hals och kramade min axel hårt. Jag vågade då inte tro på att hon kände igen mig. I bilen hem var hon mycket lugn, låg mest och vilade. När vi kom hem och öppnade buren i hallen så stegade hon direkt till matkoppen i köket och efter det till lådan (som ju står gömd i pannrummet). Som om hon aldrig varit borta. Då insåg jag att hon kände igen allt, både oss människor, huset och kanske också bilen.

Det enda hon ser ut att försöka komma underfund med det är vem Stutz är. Han föddes bara några veckor innan hon försvann och han kom till oss två månader efter det. De är dock väldigt lugna med varandra. Han är nyfiken, hon lite reserverad och morrar då han kommer nära, men finns det annat som tar hennes uppmärksamhet, som tex mat så får han lukta på henne. Nu, efter första natten, ligger de i varsin del av huset och sover. Lizzy på ryggstödet till soffan precis som förr. Fattas bara att hon ramlar ner och fortsätter att sova där hon landar på sitt ragdollaktiga sätt som hon alltid gjorde förr... :)

Det här är bland det märkligaste och roligaste jag varit med om. Ett stort tack till de engagerade människorna vid Öbacka djurhem och tack till alla er som tagit hand om Lizzy medan hon var på rymmen, vilka ni nu är.