love me tänder...

Idag har Spirre varit hos hästtandläkaren.

Jag var lite nervös eftersom han inte blivit kollad i tänderna på två år och även om han inte hade så många blessyrer förra gången så var det ändå ett par och nu är han 14 år och kanske börjar tänderna bli lite mer slitna och så.... Kort sagt - jag var lite nervös både för att tandläkaren skulle hitta problem och för att det skulle bli många dyra behandlingar.

Men icke! Han var helt problemfri! Helt och hållet superfin i tänderna! Skönt! Inga sår i kinder eller tandkött och inga hakar. Hon slipade lite lätt på några tänder som hade lite vassa kanter, mest i förebyggande då de inte verkar ge några problem.

Det som var roligt var att en "ponnymamma" hörde oss säga att han hade så fina tänder och när hon då fick syn på hans bruna hörntand så säger hon "jag tycker nog att den där ser ganska ful ut"... :) Jag tyckte det var lite roligt eftersom vi är så fokuserade på att tänder ska vara vita, kanske tandblekning när nästa innegrej för hästar? Finns säkert redan i USA konstaterade vi sen... ;)

Men nu är Spirre snart i toppform, bara svullnaden i benet lägger sig. Nu är han kollad i kubik och allt i övrigt ser bra ut. Dessutom blev han vaccinerad idag så nu är det bara att tuta och köra när vi väl är igång igen!

puh!!!

PH vet i Timrå idag och goda nyheter!

Ultraljudet visar att visserligen är det en skada på gaffelbandet men det är inte en sträckskada utan mer en krosskada från en spark och det är bara yttersta delen av gaffelbandet som är åtgånget, mer än 95% av senan är hel, stark och jättefin! Det största problemet är en rejäl blödning som ligger mellan gaffelbandet och huden och det är antagligen det som gör mest ont och orsakar den lilla hälta som han fortfarande har i traven.

Så nu får jag börja skritta uppsuttet redan i morgon, Spirre ska ut i hage och om ca 14 dagar trodde vet. att vi är igång med lite lättare träning bara blödningen/svullnaden har gett sig.

Ooooootroooooligt skönt!

Dessutom fick Spirre mycket beröm för att han är lugn och klok, de gav honom inget lugnande inför ultraljudet eftersom de tyckte att han såg så lugn ut, vilket tydligen inte hör till vanligheterna. Och visst var han lugn, stod nästan blixtstilla med bakbenet under undersökningen. Det är roligt när man träffar folk som har sån hästkänsla att de på bara några minuter ser hur hästen är. Att vet. dessutom sa att Spirres senor och kota ser jättefina ut, torra och starka, är rena bonusen.

ovärt! som sofie skulle ha sagt

Den här veckan går liksom bara bort i små upphuggna bitar. Jag hinner inte arbeta ett jota.

Igår ringde de från labb kl. 10:30 och påminde mig att jag skulle ha varit där en timme tidigare... Skyndar iväg bara för att få vänta i 45 minuter på att få komma in... Det var säkert ingen kö alls 9:30... *suck*

Idag har jag en planerad sjukdag eftersom förberedelserna inför min ryggröntgen i morgon inte är så trevliga (=laxering). Så i morgon kl. 08:30 skulle jag ha röntgat ryggen och sen åkt tillbaka på jobbet för att jobba undan inför helgen eftersom jag ska iväg med Spirre till Timrå på fredag och har tagit semester.

Vad händer? Jo, i morse ringer de från röntgen och säger att jag inte kan komma för de har ingen personal... MEN JAG HAR JU REDAN BÖRJAT LAXERA, FÖR TUSAN! Äsch, då... Det slutade med att jag fick en tid i Östersund i morgon kl. 10:00. Det betyder att jag hinner åka dit och hem och sen är min arbetsdag slut....

Varför blir det så här? Att allt liksom kör ihop sig?

trött

Jag har varit himla trött ett tag nu. Tycker att allt bara går runt, runt och det finns mycket lite utrymme för att slappa eller att bara göra något oplanerat. Hela helgen gick bort i ett nafs, fattar inte var den tog vägen? Har någon sett den?

Jag gör samma sak varje dag oavsett vardag eller helg. Torkar/mockar skit, tvättar kläder, lagar mat, städar, håller tider, promenerar häst, skjutsar Arvid på spark, etc etc... Det enda som skiljer är att jag på vardagen dessutom sitter framför den här datorn i fyra timmar... Så när min knäppa pappa dessutom tyckte att jag skulle slakta hästen och börjar röra på mig mer så rann bägaren över. F-n vad arg jag blev. Det är mitt nyårslöfte - att sluta svälja ner skit och försöka vara alla till lags.

Igår hade jag dock någon timme med energipåfyllnad. Först tittade jag och Arvid på "tokiga hästar" i ridhuset (= löshoppning). När vi sen kom hem tog vi sparken och for ut på sjön i värsta vårvintervädret. Härligt både med motionen och friska luften!

Arvid är i sig en enorm energikälla samtidigt som han naturligt bättrar på arbetsbördan. Men ibland vill jag bara gömma hela mig i hans nacke och bara blunda och vara. Igår kväll tittade han på mig och sen la han båda sina armar runt min hals och gav mig världens jättekram. DET går utanpå ALLT.

rena stenåldern

Vet ni hur lite det finns om gaffelbandsskador på internet? Alltså hur lite som är matnyttigt? Jag söker efter info om senaste rönen för rehab av gaffelbandsskador men det är som vanligt - en massa andra som är i samma sits som mig som inte heller får några svar och allt som är skrivet bygger mer på gamla konservativa metoder som boxvila och försiktig skritträning.

Gah!

Hur många hästar får inte gaffelbandsskador varje år? Någon borde ju ha utvecklat en himla bra metod för att rehaba såna skador och tjäna multum på den.

Men jag har inte blivit alldeles tipslös. Genom att ta ett russin här och ett russin där så har jag kommit fram till följande:

* Linda med zinkaband eller BoT för att ta ner svullnaden som gör att cirkulationen i benet går ner. Problemet med gaffelband är att just den dåliga cirkulationen i senan gör att det läker långsamt.
* Brutalmassera skadade senan för att öka blodcirkulationen.
* Laserbehandling.
* Orudis Gel.
* Kyla.
* Vattenträning (får väl simma i Vattudalen till sommaren... :))
* Regelbundet lysa senan med UL för att se hur läkningen fortgår.
* Träna lätt när akuta delen är över för att senan inte ska läka kort och stel. Stega upp träningen lååååångsamt (tur man är gammal distansare).
* Boxvila i början men sen ensamgång i hage.
* Återfall är enormt vanligt så det gäller att på livstid sköta om benet samt anpassa träningen, men är det inte det jag redan gjort med Spirre i 10 år och det har ju fungerat?

Det jag INTE får reda på är när man kan börja samla hästen. De flesta pratar bara konditionsträning och styrka som för en löp- eller distanshäst, men hur mycket sliter samlande rörelser, eller är de bra för uppträningen? Ett gaffelband sliter ju mest vid rejäla kliv framåt, kanske inte lika mycket vid bärande? Funderar i AR-tankar och om det skulle kunna hjälpa...

Gaffel...!!

Equiterapeuten gick igenom Spirre idag och han var för ovanlighets skulle superfräsch i hela kroppen förutom vänster bakben. Där konstaterade ET att det ÄR en gaffelbandsskada, jag fick känna skillnaden själv mot det friska benet... *suck* Hur j-la mycket otur kan jag och Spirre ha?

Varför de inte såg skadan på ultraljudet är nog dels för att det var lite väl svullet då och dels att deras utrustning är lite gammal. Ska prova en annan veterinär på privatklinik snarast så får jag en klar diagnos samt en preliminär prognos.

ET gav lite tips på rehab och körde på laser på benet. Oavsett hur svår skadan är så blir det nog minst ett halvår innan jag kan börja rida på något så normalt sett och hur lång tid det tar innan han kan göra några mer samlande dressyrrörelser törs jag inte ens tänka på.

Fy vad jag vill gråta! Och det gjorde jag när jag var för mig själv i stallet i eftermiddag. Stod där på andra sidan boxgallret och lipade som en femåring. Skönt att få ur det, för då kan man gå vidare och se lite mer positivt på det hela. Jag ska inte kasta in handduken än!

oplanerad dag

Idag har varit en riktig "vi-tar-det-som-det-kommer" - dag. Först hade jag stallet och förutom det vanliga så byggde jag en liten utehage/-box till Spirre som han kan få gå ut i under tiden jag mockar och så. Därifrån kan han hälsa lite mule mot mule med Herkules vilket han verkade tycka om.

Sen for jag hem och somnade på soffan. Är förkyld på ett sådär riktigt bomullsstoppat sätt. Skorrhostar och bihålor och örongångar är helt svullna och gör att jag väser när jag andas samt knappt hör något när folk pratar. Under tiden jag sov skedde en onormal klimatförändring. Från -16 grader på morgonen till typ -2,5 på eftermiddagen... Eller sov jag egentligen flera dagar?

På eftermiddagen stoppade vi ner Arvid i sparklådan, vilket nog är en av hans favoriter nu, jämsides med skotern och pulkan, och tog en sparktur. Efter ett besök på Dollar så hamnade vi hos grannarna, ursprungligen för att bara säga glad trettondagsafton men det slutade med vin, whiskey, god rökt korv och korv och köttbullar till Arvid. Trevligt!

På väg hem sen så stötte vi på ett par kompisar som kom över och surrade en stund. Jag har precis sett en sjuk action - shoot eem up. Helt galen! Stuntscener som jag aldrig sett i en film förut och de tömde nog en hel ammunitionsfabrik innan den var slut.

Oplanerad slappdag, precis vad jag behövde!

I morgon kommer ET och kollar Spirre.

arbeta på egen hand

Jag har skott Spirre ikväll. Det är typ över ett år sedan sist men det gick bra! Trodde jag skulle vara mer osäker och ringrostig men det kändes som vanligt. Dock gjorde jag en klassiker - jag arbetade på egen hand. Skar mig i tummen när jag skulle slipa klingan... Och det strax efter att jag klagat på att den var så slö... :) Jag skodde bara bak, tar fram på tisdagkväll när jag vilat kroppen lite.

Men det är kul att kroppen är så pass bra nu att jag öht tänker på att sko. Synd bara att det beror på kortisontabletter och inte på att jag har blivit bättre. Kan ju inte äta kortison jämt.

Spirres ben ser en aning bättre ut men det går för sakta för att jag ska tro på att det är något lindrigt, tyvärr. Men jag hoppas fortfarande på en blödning. Men enligt mina erfarenheter så borde svullnaden då ge sig på två veckor, det är alltså på onsdag. Vi får se.

Kallt är det idag - i stallet var det 23,5 minusgrader när jag åkte hem nu och utanför Strömvallen var det -28. Brr!

gaffel, kniv, sked?

För två år sedan ganska precis, så bröt Spirre manken. Nu är han skadad igen. Fattar inte vad han har emot julhelgen? ;)

På juldagsmorgon hittade jag honom i boxen (var annars?) med vänster bakben stort som en timmerstock. Han var även halt i traven men inte i skritten och ömmade rejält när jag palperade senan.

Lindade dygnet runt i några dagar men det gav sig inte så dagen innan nyårsafton åkte jag in på ATG-kliniken med honom där de lyste senan med ultraljud samt röntgade griffelbenen. Där han var mest svullen såg det, som tur var, bra ut. Men lite längre upp såg vet. något skumt som KAN vara en gaffelbandsskada. Eller, med lite tur, är det bara ett ovanligt stort blodkärl.

Då gaffelbandsskador inte är att leka med (ca 70% av hästarna blir återställda men då efter mycket kontrollerad träning) så är Spirre nu ställd på boxvila, om vilket han inte tycker.. ALLS. :( 1-2 gånger om dagen promenerar jag eller Spirrellen honom ca 10 minuter. Dessutom får han Orudisgel på senan. Fortfarande är han svullen även om det lägger sig en aning efter promenaden. Inte skulle jag linda heller men jag tror att jag ska göra det ändå. Vet. sa att om man kan kan man göra det och jag tror jag vet hur man lindar efter över 20 år i branschen.. ;)

Läste lite om en undersökning av traditionella behandlingar av gaffelbandsskador och det ser inte optimistiskt ut om det är det. Visst blir 70% återställda men varför blir det de? Jo, för att återuppträningen är minutiös! Boxvila i upp till ett år och stegrande längd på promenaderna varje månad och så småningom uppsutten skritt, sen trav, osv...

Hoppas verkligen att det bara är en blödning, eller lymfangit, men han har ingen feber och de små mikroskopiska sår jag hittade känns inte som rätt orsak heller. Spirre har haft många sår i sina dagar och aldrig haft lymfangit, så det känns otroligt att det skulle vara det.

ET ska komma snart och det ser jag fram emot. Dels är hon duktig att känna på senorna, sen kan hon köra på lite laser så att det ökar genomblödningen och påskyndar läkning av vad det nu än är.

För att roa Spirre lite har jag dragit en aspstock i boxen och den verkar vara uppskattad, på ett dygn var större delen av den synliga barken avgnagd! Annars är han nog uttråkad, det är tur att han har damerna utanför fönstret samt vägen där det kommer förbi en och annan häst, hund och människa. Men han vänjer sig väl och när väl konditionen börjar gå ner så blir väl överskottsenergin mindre också. Kraftfoder får han nästan inget alls och det är ju tur i oturen då jag glömde köpa en säck i tisdags.

Ibland undrar jag om någon vill tala om för mig att jag inte ska rida? Nä, jag tror inte att jag är så paranoid som det låter för tänk på det här:

1. Jag får höftproblem vilket ställer till det med ridningen men jag biter ihop.
2. Efter graviditeten (som i sig förstås hindrade ridningen en del men det var ju beräknat :)) så får jag en aggressiv ledsjukdom som hindrar mig från att rida.
3. Efter operation av taskiga knäet och fina mediciner så kan jag rida igen men då lägger armbågarna av.
4. Eftersom Spirre inte ligger på på bettet så gör inte det med armbågarna just något, så då börjar jag få ont i mittfogen i bäckenet också.
5. Eftersom jag är smärtvan så skiter jag i det också och då beslutar sig den där någon för att då göra hästen oridbar...

Är jag paranoid eller inte? ;)

För 18:e gången, typ

Den 29:e var jag på traditionsenlig julritt i Alavattnet. Det är typ 18 år sedan jag var med på första och även om jag inte varit med på alla sedan dess så har det blivit en hel drös. Men det här är första gången jag hade kameran med så här kommer lite blandade bilder.

Gården från rakbanehållet.

Staro, hästen jag red. En trevlig 9-årig valack som ska bli ridhäst. Till salu för den intresserade. Lugn och fin mentalitet, väldigt stort steg men i övrigt trevlig.

Alla åtta har samlats och är redo att ge sig ut i -10 grader och solsken.

Värden Madde med veteranen Monica på sjön Gårdsvattnet med byn Alavattnet i bakgrunden.

Vilopaus på vägen mot Järilvattnet.

Tack för ritten!

vinterkul

Det är rätt skönt att vara ledig över helgerna. Vi umgås en hel del hela familjen, åker en del spark, lite pulka och den här dagen byggde vi en snögubbe. Nu har han tappat näsan och knapparna samt att hatten blåste av igår. Men ändå. Roligt var det! :)

"allt jag kan har jag lärt mig av min katt"

Vi har världens bästa katter. Allvarligt. Supertrevliga, snälla med Arvid och otroligt roliga.

Lina ligger i en korg, vilket inte är överraskande. Den här katten ligger gärna i plastpåsar, kartonger, mm, mm. Hon är helt underbart go och snäll och så fruktansvärt lik Kustom.

Synen kvällen innan julafton var obetalbar - Simon står på pallen och försöker hänga glitter i julgranen. I andra änden av glittret hänger och slänger Stutz allt han kan... :) Här har han faktiskt fått en slinga glitter och lindade in sig själv fullständigt i den. Stutz blir bara vackrare och vackrare. Nu är han helt vit i underpälsen och det lyser igenom här och var. Supertrevlig katt som älskar att vara i centrum och är totalt orädd för allt.

julen i foton

Julaftons morgon - spännande!

Första julklappen


Simon och min bror Johnny skär upp kallskuret

Mamma

Svärmor Britt-Elice, jag och Arvid, min mamma Ester och Simons mormor Sonja.

Liten tomte äter massa korv

Det ordnade fotot (fast det är bara jag som ser alert ut)

Sekunden efter... :)