gaffel, kniv, sked?

För två år sedan ganska precis, så bröt Spirre manken. Nu är han skadad igen. Fattar inte vad han har emot julhelgen? ;)

På juldagsmorgon hittade jag honom i boxen (var annars?) med vänster bakben stort som en timmerstock. Han var även halt i traven men inte i skritten och ömmade rejält när jag palperade senan.

Lindade dygnet runt i några dagar men det gav sig inte så dagen innan nyårsafton åkte jag in på ATG-kliniken med honom där de lyste senan med ultraljud samt röntgade griffelbenen. Där han var mest svullen såg det, som tur var, bra ut. Men lite längre upp såg vet. något skumt som KAN vara en gaffelbandsskada. Eller, med lite tur, är det bara ett ovanligt stort blodkärl.

Då gaffelbandsskador inte är att leka med (ca 70% av hästarna blir återställda men då efter mycket kontrollerad träning) så är Spirre nu ställd på boxvila, om vilket han inte tycker.. ALLS. :( 1-2 gånger om dagen promenerar jag eller Spirrellen honom ca 10 minuter. Dessutom får han Orudisgel på senan. Fortfarande är han svullen även om det lägger sig en aning efter promenaden. Inte skulle jag linda heller men jag tror att jag ska göra det ändå. Vet. sa att om man kan kan man göra det och jag tror jag vet hur man lindar efter över 20 år i branschen.. ;)

Läste lite om en undersökning av traditionella behandlingar av gaffelbandsskador och det ser inte optimistiskt ut om det är det. Visst blir 70% återställda men varför blir det de? Jo, för att återuppträningen är minutiös! Boxvila i upp till ett år och stegrande längd på promenaderna varje månad och så småningom uppsutten skritt, sen trav, osv...

Hoppas verkligen att det bara är en blödning, eller lymfangit, men han har ingen feber och de små mikroskopiska sår jag hittade känns inte som rätt orsak heller. Spirre har haft många sår i sina dagar och aldrig haft lymfangit, så det känns otroligt att det skulle vara det.

ET ska komma snart och det ser jag fram emot. Dels är hon duktig att känna på senorna, sen kan hon köra på lite laser så att det ökar genomblödningen och påskyndar läkning av vad det nu än är.

För att roa Spirre lite har jag dragit en aspstock i boxen och den verkar vara uppskattad, på ett dygn var större delen av den synliga barken avgnagd! Annars är han nog uttråkad, det är tur att han har damerna utanför fönstret samt vägen där det kommer förbi en och annan häst, hund och människa. Men han vänjer sig väl och när väl konditionen börjar gå ner så blir väl överskottsenergin mindre också. Kraftfoder får han nästan inget alls och det är ju tur i oturen då jag glömde köpa en säck i tisdags.

Ibland undrar jag om någon vill tala om för mig att jag inte ska rida? Nä, jag tror inte att jag är så paranoid som det låter för tänk på det här:

1. Jag får höftproblem vilket ställer till det med ridningen men jag biter ihop.
2. Efter graviditeten (som i sig förstås hindrade ridningen en del men det var ju beräknat :)) så får jag en aggressiv ledsjukdom som hindrar mig från att rida.
3. Efter operation av taskiga knäet och fina mediciner så kan jag rida igen men då lägger armbågarna av.
4. Eftersom Spirre inte ligger på på bettet så gör inte det med armbågarna just något, så då börjar jag få ont i mittfogen i bäckenet också.
5. Eftersom jag är smärtvan så skiter jag i det också och då beslutar sig den där någon för att då göra hästen oridbar...

Är jag paranoid eller inte? ;)